www.asaprojts.se

Suckarnas mystär
eller en natt i Greifswald


En natt hamnade vi i Greifswald. Greifswald är platsen i Caspar David Friedrichs målningar - saftiga gröna ängar med betande boskap och med stadens torn och tinnar skymtande i diset. Några kvinnor och män på utflykt till havet, där en flock fartyg gungar på vattnet, lysande blågrå segel mot de flammande brandgula kvällsskyarna.
Horisonten är låg och himlen oändlig med böljande, oroliga moln.
Med Friedrichs målningar halvt försjunkna i minnets hav följde jag med pekfingret i kartboken vägens röda linje norrut genom Pommern; Neubrandenburg - Altentreptow - Jarmen - Greifswald.
Från landsvägen såg vi stadens kyrkspiror skjuta upp över låglandet och de sanka ängarna vid Greifswalder Bodden. Inne i staden lade vi knappt märke till den lappade asfalten på gatorna, rivningstomterna och parkeringsplatserna. Vi letade efter ett hotell.


På måfå gav jag mig in i en flott hotellreception. Bakom den blänkande disken sade den unga receptionisten leende - Es gibt keine Zimmer in Greifswald, alles ist belegt!
Efter en stunds sökande hittade vi ett dubbelrum på Lange Strasse.
Med den nyinköpta stadskartan i handen gav vi oss ut för att leta upp den klosterruin som Caspar David Friedrich gjort så berömd.
På målningen - så som jag mindes den - var ruinen dramatiskt övervuxen av murgröna och kringgärdad av stora ekar, vars döda grenar sträckte sig in över klostermurarna. Några små figurer i förgrunden och en liten stuga markerade den storslagna höjden i valven. Ett kvällsljus höljde ruinen i ett romantiskt dunkel.
På en kortklippt gräsmatta intill ett villaområde reste sig klosterruinens tegelvalv mot himlen. Ingen murgröna, inga ekar, ingen stuga. Bara ett teatersällskap som repeterade inne mellan murarna. Gula plastband spärrade av tegelmurarna. Besvikna kände vi hungern komma.


Kvällen gick sakta över i natt medan vi åt middag vid det gamla rådhustorget. Ölet stod på bordet, bärnstensfärgat med vitt skum i de höga glasen.
Cyklande studenter rörde sig överallt på gatorna. Snabba steg, det lätta skramlet från cyklarnas stänkskärmar, skratt från unga förälskade par.
Vi strosade i skuggorna av de stora kyrkorna; St. Nikolai, Jacobikirche, Marienkirche. Solen försvann bakom strimmor av blålila moln. Det gyllene kvällsljuset träffade fönstren och reflekterades tillbaka mot den genomskinliga junihimlen. En svag lukt av hav nådde våra näsborrar.
Ännu ville vi inte lägga oss. Vi följde Lange Strasse tills staden tog slut och stadsparken tog vid. Fukten från växligheten och skuggorna från de stora träden omslöt oss.

I skenet från en gatlykta läste vi på en skylt: Tierpark. Efter en kort promenad på grusgången stod vi utanför djurparkens ingång. Med näsorna tryckta mot gallergrindama försökte vi uppfatta något av djuren där inne, vi andades knappt och lyssnade uppmärksamt.
Vi försökte se in i mörkret. Mummel hördes inifrån de skugglika inhägnaderna. Hostningar, hasningar. Det mjuka ljudet av en tung kropp som ändrade läge under sömnen. Något suckade, precis som en människa. Vad var det? Ett lätt prassel av fjädrar eller det svaga klappret från en näbb?
Kanske hade djuren en nattlig konferens, den enda tid på dygnet de fick vara ifred. De träffades och dryftade sina tankar. Precis som Guldpuman och Silverfalken, herr Bobadill och de andra djuren i Linklaters Det blåser på månen.
Vi stod en lång stund och lyssnade. Tysta gick vi hemåt, fyllda av ett slags samförstånd med de okända djuren.

 

 
Suckar, suckar äro elementet.
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
kom ditt hjärta fortare att klappa,
och med fröjdens milda rosenskimmer
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg, vad var det? Blott en suck av vemod,
som, ur andelivets källa fluten,
vilse for i tidens labyrinter.

-
Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?
Näktergalen, skuggomas förtrogna?
Suckar blott i växlande gestalter.