www.asaprojts.se

 

 

Dordogne,

minnesbilder från grottkonsten i sydvästra Frankrike hösten 2000.

 

Font-de-Gaume, en grotta i närheten av Les Eyzies i Dordogne.

Vårt första grottbesök. Ryggsäckarna måste vi lämna utanför eftersom forskarna vill skydda grottorna mot bakterier från kläder och väskor. Det är också förbjudet att röra grottväggarna.

I grönskan urskiljer vi ett runt svart hål i den gulvita kalkklippan. Snart smalnar öppningen av till en trång och vindlande grotta.

Font-de-Gaume är känd som Bisongrottan, eftersom väggarna är fulla av bisonbilder, målade i svarta manganfärger och röd järnoxid för 13.000 -14.000 år sedan. Vi står tätt intill målningarna, ansikte mot ansikte med djuren. En ristning visar en stor ren med långa horn som slickar en mindre ren på huvudet. Den lilla renen ligger på knä framför den stora.

 

Combarelles, en grotta i närheten av Font-de-Gaume. Den stora grottöppningen är helt stängd av ett brett järngaller. Vi får gå in i grottorna i smågrupper, bara sex - sju personer åt gången.

Combarellesgrottan har inga målningar, utan hundratals djurristningar på väggarna; bison, noshörning, ren, häst, lejon. Bilderna överlappar ofta varandra, så att flera djur helt eller delvis trängs på samma lilla klippvägg.

Grottan är smal och slingrande. Guiden visar ristningarna med hjälp av olika lampor, helt plötsligt framträder nya gestalter på väggarna när han vinklar ljuset på ett nytt sätt med ficklampa eller strålkastare. Han berättar att det bara tar tio minuter att göra en ristning i bergväggen, kalkstenen är så mjuk att det går att rista i den med naglarna.

 

Rouffignac är en stor grotta som är känd sedan flera hundra år. Över de gamla grottmålningarna syns graffiti och namnteckningar från 1600-och 1700-talen. Guiden betonar att människorna då bara kände till Bibelns skapelseberättelse. Stenåldern och dess människor fanns inte på 1700-talet.

Längst inne i grottans tak, i ett runt galleri som stupar brant ner till en underjordisk källa, lät en präst skriva en kristen besvärjelse.  Han valde platsen med omsorg, många kvadratmeter av taket är fyllt av mammutar, stenbockar och vildhästar, tecknade intill eller ovanpå varandra i ett fantastiskt mönster. Vi står med bakåtböjda huvuden i det becksvarta mörkret och begrundar målningarna enbart i skenet av en stor ficklampa.

 

Cougnac ligger längre söderut nära medeltidsstaden Gourdon.

I Cougnac finns två grottor. I den ena finns ingen grottkonst. Här är det naturen som skapat mästerverket i form av stalagmiter och stalaktiter i tusental. Det tar hundra år för stenarna att växa en centimeter, så när man ser de mer än manslånga droppstenarna, förstår man att tidsrymderna är väldiga. Överallt i grottan finns klösmärken från grottbjörnar som låg i ide här om vintrarna. Märkena sitter högt upp på väggarna och guiden berättar att björnen blev tre och en halv meter när den reste sig på bakbenen. Den dog ut ganska plötsligt och man vet inte varför.

I den andra grottan i Cougnac bodde det först neandertalmänniskor. Sedan låg den troligtvis öde, innan Cro-Magnonmänniskorna kom för att måla sina djurbilder. De bodde inte i grottan utan under tillfälliga tak av djurhudar som de spände upp under utskjutande klipputsprång utanför grottorna.

Cougnacgrottan har mycket vackra röda målningar av den irländska jättehjorten. De enorma hornen grenar ut sig över stenens skrovliga yta.

Klippväggarna är delvis släta och där finns målningarna. Människorna hade listigt utnyttjat naturliga höjdskillnader och reliefer i berget för att få fram djurens former. Hjortarna blir ibland nästan tredimensionella. Vår guide, professor Lorblanchet pekar ivrigt på väggarna för att visa oss.

Olika redskap användes, såsom pensel, fingrar, eller att man tog färg i munnen och sprutade ut färgen genom ett ihåligt ben. Mineralfärgerna blandades med djurfett och fältspat.

Man tillverkade också ritkol av brända djurben och gjorde kritor av dom.

Vi kliver ut ur hjortarnas grotta, ut till den bländande höstsolen. Nedanför bergssluttningen breder stora majsfält ut sig. De blanka bladen på majsplantorna vänder sig som vågorna i ett stilla hav. Mitt i havet ligger ett grått stenhus med en lada.

 

Ännu längre söderut ringlar floden Lot i sin fåra, omsluten av höga klippväggar. Vid dess strand ligger vinstaden Cahors.

En bit nordost om Cahors ligger Pech-Merlegrottan. Grottans ingång finns högt upp på en torr bergssida, bevuxen av gles ekskog. Den återupptäcktes i början av nittonhundratalet, efter att ha varit stängd av ett ras. Några pojkar, inspirerade av sin lärare, klättrade ner genom ett litet hål. De gick vilse i den stora grottan och hittade inte ut förrän efter tio timmar.

Tydliga, svarta målningar på mammutar med lång, svepande päls finns på flera ställen i grottan. På ett annat ställe ser man två stora hästar målade i en slags prickteknik ihop med flera händer. Händerna har hållits mot klippväggen och färgen har sprayats runt om. På ett märkligt sätt påminner hästarna om kurbitsmålningar från Dalarna. Samma former, samma prickmönster.

Det mest fascinerande i Pech-Merle är ändå fotspåren av ett tolvårigt barn som finns kvar i leran på golvet. Någon har gått in i grottan för cirka14.000 år sedan, vänt och sedan gått ut igen. Åldern har man fått fram genom att jämföra med skelett. Vi kan till och med se att barnet hade halkat till i den våta leran, för ett fotspår hade glidit och blivit lite större. En ögonblicksbild som svindlar!

När vi åker tillbaka norrut drar ett åskväder in. Himlen blir svavelgul. Först kommer blåsten och sedan regnet.